det känns fan som en oändlighet, tid som liksom står stilla

och känslor som man inte rår för tänk att kunna öppna upp och bara ha det lungt och ljust att bara känna sig trygg

känna att man duger så som man är

varför måste  man ändra på allt? varför kan man inte bara låta det vara?

fick avslag på min ansökan till vuxenhabiliteringen

fan jag orkar inte mera  jag skiter i detta nu, kommer inte få någon hjälp förrens jag är ordentligt sjuk så det är ju bara att bli  ordentligt sjuk då

så hur gör man när man kräks? och hur står man ut med  illamåendet vid svält?

så jävla trött på att bara bollas runt hela tiden men ingen gör något

vill se ut så häör så jag kan få hjälp

ska köpa en kamera av min kompis maya

den är väldigt bra och man får fina bilder dock var det massa bilder på minneskortet så jag måste tömma den och ge dem till maya. kamerna kostar mej 600 kr

jag har bestämt mej jag ska köpa den visst det kanske är dumt att köpa en begagnad kamera men jag brukar ha sådan otur så det är väl lika bra att inte köpa en jättedyr kamera då eller hur?

har lagt till en till katergori som heter vänner

ska även presentera mina vänner där hade jag tänkt mej

vet att det inte är sågenomtänkt att skita i allt men vad fan ska jag göra då? jag får ju ändå ingen hjälp i alla fall

gud jag vill skrika och slåss för att de inte ser mej, hör mej.

är jag verkligen så osynlig att de inte ser? jag kanske inte är sjuk?

det måste alltså vara friskt att vilja väga 42kg till 160cm att fundera på att kräkas upp maten att hoppa över måltiderna

försöka komma undan maten är det fullt friskt?