har läst igenom gamla block och inser att gud varför gjorde folk inte mer för att hjälpa mej? såg de inte hur skadad jag var??

hur kunde de missa det som jag troligen visade så tydligt?

för jag mådde verkligen inte bra på den tiden

jag skar mej jättemycket och gick till bup en gång i veckan

jag mixtrade med maten till och från

hade självmordstankar och försökte även att ta mitt liv

tankarna kretsar ständingt i spår av smalhet

hur ska jag bli smal? funkar det om jag bara äter flytande?

vad vill jag väga? vad är för lite?

hade mens vid 45 så det kan inte vara för lite men hade även mens vid 42 så då kan ju inte det heller vara för lite eller?

men om jag börjar kräkas upp maten då eller bara äter negativ mat eller bara grönsaker kasnke skulle det funka??

vad borde jag träna? hur ska jag träna? vad ska jag träna?

hur ökar man förbränningen effektivast??

usch allt detta snurrar i mitt huvud och jag sitter så jävla fast

så här såg jag ut under gymnasietiden!!!

smal och ärrad

svart tyllkjol cubus barnavdelningen

tog kläder i 170 med en vikt på mellan 45 och 50kg

vill tillbaka dit igen vill vara smal och vacker

vara liten igen och leva där det inte finns några bekymmer där tårarna kom av ett skrapat knä

där mamma kunde trolla bort det onda

varför är jag inte kvar i den världen längre varför måste man växa upp??

växa upp gör ont, det ger ångest

stora kanslor som man inte förstår sig på

lusitga tankar i omöjliga mönster

någonstans på vägen fastnade jag

kollade sandras blogg och hittade då neas blogg gud vad jag saknar högstadiet och dessutom missade jag ju de sita dagaran oxå för jag fick ju inte gå i skolan de ansåg att jag mådde alldeles för dåligt för att få gå helt enkelt så jag satt på fyrby och möglade skitku

alla andra tog roliga foton till avslutningskatalogen m.m m.m

såg på neas blogg att hon är gravid och jag önskar henne grattis till det

gud så jag saknar mitt kompisgäng från högstadiet

att börja gymnasiet sög hade fan inga kompisar gick med tre idiotiska killar som var as tröga

sörjde mina kompisar så jävla mycket och saknade dem något extremt om jag kunde skulle jag skruva tillbaka tiden och pausa den där och då ett tag

bara för att fåberätta för mitt gäng hur mycket jag älskade dem visst vi umgicks nästan bara i skolan men i alla fall

och tack för att ni räddade mej den där gången om någon av dem läser detta så vet de exakt vilken gång jag menar

om de inte vaktat mej när jag var yngre om de inte hade haft sådan koll skulle jag ha insjuknat i anorexi då?? hade jag anorexi redan kanske?

rosa sa att om jag inte började äta så skulle hon lägga in mej med dropp betyder det att jag hade slutat äta, hade jag början till anorexi då??

jag tror faktiskt att jag hade anorexi och jag tror att jag har det fortfarande utblandat med bulimi och hetsätningsstörning

om jag skulle göra ett sådant test skulle det nog visa  att jag fortfarande är sjuk

du sa att jag var trygg men du slog hon slog mej när du inte såg. ni klagade på att jag åt dåligt men hjälpte mej inte. varför?

du sa att hon inte fick slå men jag var för svag för att försvara mej emot henne. du sa att du skulle stanna men du gick

du sa att jag var hemma, men slängde tillbaka mej

du fick mej att känna ännu mera att jag inget var värd och att allt var mitt fel.

ni sa att det inte var mitt fel att det inte fanns tid längre bara.

varför??

tankarna bara kommer, de snurrar runt om vartannat svissar förbi.

ibland är de bra och ibland dåliga. de är om maten om hur det var förr när jag var smal och hur mycket jag saknar den kroppen.

tänkte på det i går kväll jag skulle vilja spola tillbaka bandet till högstadiet då när jag vägde 45kg bara. eller under gymnasiets första år när jag gick ner i vikt till 42kg okej det är lite till 160cm ,men i alla fall vill tillbaka dit ju.

i mina sospapper står det om ätstörningar på fyra olika ställen, men ändå är det ingen som har tagit det på allvar DET är konstigt. jag menar jag sa själv till på bup flera gånger, och ann vägde mej när jag sa att jag inte kunde äta och gick ner från 45 till 42kg men de gjorde inget då heller. första gången jag kan läs är jag a om ätstörningarna är ngick i sexan, då jag bodde i min första fosterfamilj. sen har det bara fortlöpit, rosa sa att jag kanppt drack vatten och att om jag inte började äta så skulle hon vara tvungen att lägga in mej på sjukhuset med dropp!!!

jag åt kan jag ju säga, men jag märkte aldrig att jag hade slutat och det sa jag oxå till henne.

jag minns oxå en gång när jag blev besviken då jag inte fick åka hem. jag åt inte på hela helgen bara satt i mitt rum och var ledsen. de åt pizza den fredagen men inte jag, jag satt i ett hörn av mitt rum bara.