hej jag har asperger syndrom eller ja drag av asperger syndrom om jag ska vara helt ärlig.

jag har haft diagnosen i ca sju år nu. jag har inte tidigare varit redo att ta upp detta eller ens erkänna att jag verkligen har den här diagnosen.

har man asperger så finns det ganska många problem i vardagen, bland annat att man har svårt för sociala koder vilket kan vara ganska jobbigt då det trasslar till ganska mcket

jag är även väldigt blyg i brjan och lite reserverad för främmande människor, så kommer det folk jag inte känner så drar jag mej gärna tillbaka och syns så lite som möjligt. jag ska varken synas eller höras enligt mej.

jag har även svårt att ringa telefonsamtal då det stressar upp mej något enormt, visst jag har blivit bättre på det men det är ju fortfarande jobbigt liksom

 under grundskolan gick jag i en vanlig klass men på gymnasiet började jag i en specialklass för de med asperger

jag hatade det från första början

jag låg före de andra iklassen, och detsutom så fanns det en kille som satt bakom mej som var extremt jobbig

han lydde aldrig läraran och störde massor hela tiden

jag skrek och grät varje dag och kväll för att jag inte ville gå till skolan och många gånger så fick min fosterfamilj skjutsa in mej till skolan eftersom jag missade bussen.

varje kväll sa jag att jag inte ville gå till skolan och varje morgon grät jag för att jag var tvungen att gå. jag skolkade även ganska mycket pga denna kille.

under samma period så hade jag ett väldigt starkt självskadebeteende så jag skar mej även ganska ofta under denna period

det känndes som jag gått från att gå i nian till att bölrja på ett dagis under hela första terminem men sedan slutade den jobbiga killen och det gjorde så det blev så mycket bättre i skolan visst jag log ofta före de andra i de flesta ämnena och var väldigt snabb men oros momentet var ju i alla fall borta