asså ledsna att göra er besvikna men jag kan inte säga att det skett någon förbättring på matsidan tyvärr

utan jag faller bara djupare ner för varje dag

ville kräkas efter maten men det gick ju inte för jag har min kille runt mej hela tiden. skulle även lätt kunna gå och köpa mej en cola nu bara för att jag tycker synd om mig själv

fan vad jag hatar att äta alltså

så idag låssas jag att jag väger 45 igen att jag är tillbaka på högstadiet

hur vet man att man gör rätt val vid rätt tidpunkt i livet?

nej jag vill inte mera nu fan faller bara ännu djupare och jag har ingen som jag kan prata med som förstår hur det känns

vill inte se den jävla maten mera aldrig mera någonsin

inte äta bara bli smal, bli sjuk synas vill jag ens existera?

jag vet inte vad jag vill....

försöker formulera mina tankar i ord men det funkar inte, ångesten äter mej inifrån

remiss sickad, jaha och?

behöver ju hjälpen NU

i dagsläget vet jag inte om det finns någon morgondag

kan tänka mej denna kropp men det är långt dit kan jag säga er

och det är inte jag på bilden  jag har aldrig varit så smal någonsin

känner mig så jävla fångad

har läst igenom gamla block och inser att gud varför gjorde folk inte mer för att hjälpa mej? såg de inte hur skadad jag var??

hur kunde de missa det som jag troligen visade så tydligt?

för jag mådde verkligen inte bra på den tiden

jag skar mej jättemycket och gick till bup en gång i veckan

jag mixtrade med maten till och från

hade självmordstankar och försökte även att ta mitt liv

i går ringde de från vuxenhabiliteringen de ska skicka remiss till ätstörningsenheten

äntligen ska jag få en remiss dit efter att ha tjatat i nästan ett år

lunchen igår blev sallad men sedan kom impulsen och den var jättestark

"jag vill kräkas upp salladen och jag borde det, fan jag skulle aldrig ha ätit salladen magen känns alldeles spännd och konstig"

men jag gjorde det inte utan gick till tandläkarn som jag skulle (om jag inte haft tandläkaren hade jag kräkts då?)

well sedan åt vi middag på kvällen och jag fick samma impuls då

"jag vill kräkas upp middagen varför åt jag ens fuck"

gjordet inte denna gång heller fast jag skulle ha kunnat sedan kom jag på att när jag är hos pontus föräldrar så kan jag smyga upp till toan på övervåningen och kräkas där jättebra sofie (or not)

fuck vad fan är det som händer med mej???  

vi är inne i 2012 nu...

men mitt mående börjar bara bli sämre och sämre

är sur och otrevlig mot min kille (enligt honom)

känner en vilja att svälta mej och bli smal och snygg vilket ju inte kommer att fungera det säger ju sig själv

då kommer jag bara bli sjuk (sjukare)

och det vill jag inte

men allt är så jävla svårt nu visst maten går väl lite bättre nu men jag känner mig jättenere och är inte alls lika glad som jag var förut

det är något som verkligen är fel men jag vet inte vad

funderar även på att börja skära mig igen men egentligen så vill jag ju inte det heller inte nu när jag kommit så långt

jag vet inte vad jag vill

ännu en högtid med mat inplanerat igen då

mer av maten som gör dig tjock och jag som redan är fet som bara den

skrev idag i mitt block att jag vill svälta mej vill bli smal snygg och att min kille kan säga att jag är bra

det kommer aldrig att hända men jag vill i alla fall

kan berätta att jag ÄR sjuk men har inte någon diagnos på det bara. men om man läser kriterierna för olika ätstörningar så är det väldigt mycket som stämmer in på mej

jag väljer det inte för jag vet att man inte vill vara sjuk

jag har dock skrivit att jag önskar att jag var så pass sjuk att jag kunde få hjälp men det är jag inte

och jag skulle inte vilja svälta ner mej för att bli inlagd på sjukhus men det verkar ju tyvärr vara ända sättet att få hjälp på.

kan säga att julmaten gick faktiskt riktigt bra ändå

kärlek...

kärlek är för mej att tycka om någon så pass starkt att det inte räcker med vänskap längre, det finns olika former av kärlek man kan älska sin kille och det är ju en form men sedan kan man ju oxå älska sin kompis och då är det ju en annan kärlek.

men det är ju fortfarande kärlek

att vara kär är som att ha sockerdricka i hela kroppen och vandra runt på  små rosa moln

det är glittret på vattnet en solig dag, man går omkring med ett leende och inget kan få bort leendet och man nynnar hela tiden på någon låt

jag går omkring och sjunger när jag är förälskad och har ett sådant där fånigt leende som inte går att få bort heller

ja kärlek det är speciellt